Klockaren i Sya

min mm fars mosters man

Johan Lindstrand



Johan Lindstrand
Kantor, organist och klockare i Sya 1829-1853
Av Jan-Erik Unell

Johan Lindstrand var kantor, organist och klockare i Sya från 1829 till sin död 1853. Han var född 1796 i Barkeryds församling i Småland, där fadern ägde gården Påskarp. För att få medel till studierna gav fadern honom ett par oxar, vilka han drev till Linköping och sålde. Efter några års tjänstgöring i Bredestad i Småland kom han 1829 till Sya. Här fick han permission för att resa till Stockholm för att förkovra sig i möbelsnickeri, som han hade till bisyssla, och för att lära sig franska. Advenstsöndagen 1831 vigdes han i Stockholm vid Marie Barbbare le Grand, född 1812 i franska Flandern, dotter till Jean Louis le Grand.

Den yngsta av Lindstrands trenne döttrar, fröken Josefina Lindstrand, avled 1928 i en ålder av 86 år, in i det sista bevarande ett starkt och osvikligt minne av det Sya, som svunnit. Den som nedtecknat detta för ca 70 år sedan var en dotterdotterson till Lindstrand. Hennes hågkomst från barndomen och ungdomen, och åtskilligt av vad som redan anförts och största delen av vad som följer här nedan är hämtad ur dessa hennes minnen.

Väl är det sant, att de inte är varken märkvärdiga eller betydelsefulla av sig, men icke förty besitter de genom det personligt upplevdas prägel ett visst kulturhistoriskt intresse och kastar ett intimare ljus över levnadsförhållandena och folktyperna. Kontrasten mellan hur det tedde sig för 150-160 år sedan och nu framträder så mycket skarpare och den sedan skedda utvecklingen får en mera rättvis uppskattning, när man ur personliga källor kan dra fram bilder av vardagen i de officiella aktstyckerna så sällan återspeglade detaljer.

Att klockarlivet på Lindstrands tid ej var den dans på rosor, därom vittnar minsan dotterns barndomsminnen. Bostaden bestod blott av ett kök. Löneförmånerna utgjordes av 7.5 tunna säd, hälften råg och hälften korn, den jodtäppa som fanns kring stugan och i rena penningar fyra kollekter om året, nämligen annandag jul, trettondagen, långfredagen och midsommardagen, samtliga sådana dagar, då folk helst höll sig hemma från kyrkan. Kollekten brukade också sällan eller aldrig omfatta mera än en tolvskilling eller två, utan oftast blott några runstycken eller battingar, möjligen en trestyver.

För dessa löneförmåner, i vår tid nästan otroliga, hade klockaren att utföra helgmålsringning klockan 6,att varje morgon och kväll från maj till oktober klämta 10 slag i klockan, att ringa första gången klockan 8 om söndagsmorgnarna, att två gånger sätta upp psalmnumren och att i förekommande fall gå med håven, varutom han givetvis hade att spela i kyrkan, vilket vintertiden måste ske klädd i handskar, då inga uppvärmningsanordningar fanns. Till julen fick han gå sockengång och uppbära julkost, bestående av brödkakor, korv och fläsk, och stundom gåshalvor som röktes och sparades till sommarsovel.

På sin täppa eller lycka sådde han havre, som hans själv tröskade med slaga och lät mala, varav bakades havrebröd, allt emellanåt uppblandat med kornmjöl. Bostaden saknade dubbelfönster och vintertiden var vattnet inne fruset om morgnarna. Den enda ved som klockaren erhöll, såvitt han ej kunde tigga sig till sådan av någon bonde, var de bräder som blev kvar, när kyrkväktaren på vintersöndagarna eldat i sockenstugan för att kyrkobesökarna skulle kunna gå in där och värma sig. Om vinterkvällarna satt barnen uppkrupna vid den öppna spisen, där en ynklig brasa av törspån och enbuskar brann, så att de ej skulle förfrysa fötterna, ty några andra skodon än genuina träskor kunde man ej bestå dem.

Oftast satt klockarfar och kardade ull, medan klockarmor hade spinnrocken igång eller också stod han uppe i nattstugan på vinden, där han hade sin snickarverkstad, och lät barnen stå och lysa sig med granstickor. Ljus var nämligen en lyx, som aldrig hemmet såg utom vid jularna, då man fick ett av kyrkljusen, den enda belysningen som bestod förutom brasans sken, var med törstickor, som klockaren huggit till av stubbar han släpat hem på kälke från skogen. Möbelsnickeriet på lediga dagar stunder gav honom lite extraförtjänst, dessutom gjorde han likkistor mot tre kronor styck. Därtill vaccinerade han och drog ut tänder, vilket vardera inbringade en tolvskilling och gjorde åderlåtning för sex skilling.

Lindstrand besatt i hög grad den torra humor och något hetlevrade humör som är smålänningens särmärke vilket gjorde att han ibland försattes i drastiska situationer. Ett par av dem må anföras såsom belysande för den tidens åsikter och seder. Vid ett tillfälle hade han låtit sina får gå och beta på landsvägsrenarna och för att utöka deras magra kost tagit sig för att toppa en del ungträd i dikena,vilket renderade honom till åtal inför rätta av jordägarna. Hans frispråkighet vid målets handläggande, då han bl a sade att han tyckte träden inte hade något annat att göra än att växa, bidrog förmodligen till att domen kom att lyda på 28 dygns vatten och bröd. Men Lindstrand vandrade oförskräckt till fots till Jönköping och blev frikänd av hovrätten, som fann den stränga domen väl kraftig.


En annan gång råkade han i dispyt med en komminister Lagerqvist, som i ordväxlingens hetta gav honom en bastant örfil. Lindstrand hajade väl till men fattade sig genast och med orden "det står i reglementet att klockaren skall svara prästen i samma ton", gav han lika gott igen. Och så var man kvitt.

Den gamla fattigstugan utgjordes av ett enda rum. Det hyste sju ålderstigna fattighjon, vilka nästan fick sköta sig själva och var för sig laga sin mat i den öppna spisen. En gång i månaden hölls i likboden utdelning till såväl dem som de ute i socknen inhysta hjonen av det enkla understöd, vilket lämnades dem, huvudsakligen bestående av rågmjöl eller ibland kornmjöl, jämte sill och till högtiderna möjligen även en fläskbit och stundom lite ärtor.

Någon ordnad skolgång fanns inte före 1846 eller 1847, dessförinnan fick barnen lära sig läsa och skriva hos någon gubbe eller gumma som till äventyrs hade tid och intresse därtill. Sockenstugan apterades något av nämnda år till skollokal och undervisningen bedrevs de två första åren av en förste skollärare Wide'n från Veta och sedan av en skollärare Orse'n från Östra Tollstad, tills Alfred Johansson från Svås blev förste innehavare av ordinarie skollärarebefattning. Han blev även klockare efter Lindstrand, när denne dog 1853.

Artikeln bygger på en artikel i Östgöten 1931.

 

 

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

22.08 | 22:38

Hej jag heter Kenneth Fäger, min farmor heter Tekla Viktoria Seinknekt som ogift och är helsyster till Elin. Jag håller på att släktforska .

...
10.06 | 02:38

Det här är min mormors mor och hennes far!

...
05.02 | 16:50

Hur har det gått med släktforskningen. Vad jag kan förstå har vi grenar både bland valloner och flamländare.

...
05.02 | 11:33

Visst är släktforskning fantastiskt. Hör gärna av dig om du har några frågor. Vår släkt har jag utrett under många år och har en hel del uppgifter.

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS